Fra: TFF Middle East – Jørgen Johansen, Vilket krig är på gång?.
Den norska försvarsministern Grete Faremo var snabb med att skicka F-16 flyg på uppdrag till Libyen. Nu står de parkerade på Kreta. När flygen lämnat basen i Bodø och var på väg till den grekiska ön fick Faremo frågan om vilka som skall fatta beslut om när bomber och missiler skall användas. När hon insåg att hon inte kunde svara bestämde hon att inga flyg fick sättas in i angreppen på Libyen innan kommandostrukturen är klarlagd.
I USA säger Obamas kongressledamot och partikollega, Dennis Kucinich, att det är sannolikt att presidenten kan ställas inför krigsrätt för att ha beordrat angrepp på Libyen kongressens godkännande.
I Ryssland pågår det en offentlig debatt mellan statsminister Putin och president Medvedev huruvida angreppen på Libyen är ”moderna korståg” eller ”humanitära insatser”.
Dessa tre händelser tyder på att få, om någon, av världens ledare har tänkt genom vad det är man nu ger sig in i. ”Alla” försöker att surfa på den arabiska demokrativågen och snabbt handla ”politisk korrekt”. Vi ser samma sak i Sveriges riksdag och en nästan enstämmig mediavärld. Demokratin mår inte bra av att bara likadan röster lyfts fram i frågor om krig, liv och död. Krig som medel är för viktigt och svårt för att använda spontant. Det kräver dessutom grundlig planering och eftertanke kring genomförandet i alla faser av konflikten.
Vad är det som sker? Än en gång har västvärldens länder börjat bomba ett muslimskt land. Denna gång med ett både oklart och vagt mandat från FN:s säkerhetsråd. Det finns väldigt lite erfarenhet av att bomber och missiler kan skapa demokrati och respekt för mänskliga rättigheter eller hindra humanitära katastrofer. Tvärt om vet vi att när ett land bombas så ökar lidandet och flyktingströmmar söker sig bort från bomberna. Erfarenheterna från Somalia 1992, Kosovo 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003 talar ett tydligt språk – om man har som mål att skydda civila och upprätta demokrati är kryssningsmissiler och bomber fel medel.
Media har unisont predikat att FN står bakom det som nu händer. Men det var fem av femton medlemmar i säkerhetsrådet som inte ville stödja resolutionen. Och det var inte vilka aktörer som helst som avstod från att rösta. Kina, Indien, Brasilien, Ryssland och Tyskland är stater som tillsammans representerar nära hälften av världens befolkning. Kina och Indien är Asiens politiska och ekonomiska giganter, Brasilien det ledande landet i Sydamerika, Ryssland är Europas största land och Tyskland den ekonomiska motorn i EU.
Dessutom såg vi att den Afrikanska unionen vägrade närvara på det möte där planerna diskuterades och Arabförbundet känner sig nu lurade av västmakternas genomförande av flygförbudszonen. Majoriteten av världens länder och folk är säkerligen emot det som nu sker. Men i de europeiska parlamenten och i synnerhet Sveriges ser stödet ut att vara starkt. Det är direkt pinsamt att Sverigedemokraterna står ensamma i sitt motstånd mot att ”vi” skall delta i detta krig.
För att reducera kritiken om att detta är ännu ett krig av västvärlden mot muslimer jobbas nu hårt från NATO för att få en eller två av de små arabiska diktaturerna i området att ställa upp med stridsflyg. Man hoppas kanske det skall uppfattas som att koalitionen är bred och folkligt förankrad om man får en muslimsk diktatur att fälla bomber mot en annan.
Internationell lag och FN-stadgan är utformade för att hantera konflikter mellan stater. Nu öppnar säkerhetsrådet genom resolution 1973 för att kapitel VII i FN-stadgan skall kunna användas vid inbördeskrig. Det är en ny tolkning och strider klart mot FN-stadgans intentioner. Detta är en viktig orsak till det stora motståndet mot resolutionen och hur den implementeras.
Det var ingen som föreslog att västvärlden skulle bomba Tel Aviv när Israel massakrerade Gazas befolkning för lite över två år sedan; eller Moskva när de bombade sönder Tjetjenien 1994-96. Lidandet för lokalbefolkningarna i dessa länder övergick med råge det som vi har sett i Libyen. Eller Jemen och Bahrain för att ta andra aktuella exempel. Diktaturen Saudiarabien har skickat tusentals soldater för att hjälpa regimen att med våld slå ned sin egen befolkning i Bahrain. Och Bahrein- regimen själv har rekryterad över 1000 pakistanier för att bekämpa demokratirörelsen i landet.
Tolkningen och implementeringen av säkerhetsrådets resolutionstext är inte på något vis självklar. Det är idag ingen som vet vem som skall ha kommando över de militära styrkorna i det nu pågående angreppet och än mindre när nästa fas skall inledas. USA säger klart ifrån att de inte vill leda i fortsättningen. Sarkozy har varit drivande i utvecklingen hittills och man kan inte undvika att fundera över om detta är en upptakt inför det kommande presidentvalet.
Att det skulle handla om en genuin vilja att skapa demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är inte trovärdigt. Liberala demokratier i väst stödjer enbart oppositioner i diktaturer som inte redan har västvänliga regimer. Det förekommer inte stöd till oppositionen i Saudiarabien, Kuwait, Bahrain eller Jemen. Och man fortsatte att stödja Mubarak i Egypten tills det stod alldeles klart att hans dagar vid makten var slut. Då bytte man sida i hopp om att ha vänner även i den nya regimen. Att Carl Bildt kom så lätt undan med att prata om ”behovet för stabilitet i Egypten och Tunisien” är en skam för svenska medier. Vi borde minnas den hårda kritiken när kungen kom hem från Brunei och Göran Persson från Kina och de använde samma språk.
Det talas om i säkerhetsrådets resolution om en flygförbudszon och skydd av civila. Amerikanerna fick även denna gång med formuleringen ”take all measures…”; något som öppnar för vad som helst. Talet om att det inte skall sättas in marktrupper är önsketänkande och dessutom har Storbritannien redan under lång tid haft soldater på i Libyen. Punkt tre i resolutionen talar om ”skydd av civila och uppfylla deras basbehov”, samt ”ordna med snabba insatser för humanitär assistans”. Vem tror att sådant kan levereras med bomber och kryssningsmissiler?!
Vilka räknas som civila i detta sammanhang? Är de som kämpar med vapen mot regeringstrupperna civila eller soldater utan uniform? Folkrätten ger knappast någon bra vägledning här. Vad skall ”våra” bombflyg göra när rebelltrupperna bombarderar och kämpar i städerna med civila offer som följd?
Den opposition som kämpar mot Gadaffi i det libyska inbördeskriget kallar sig Nationella konferensen för libysk opposition. Om dessa vet man inte mycket mer än att de vill ha bort Gadaffi. Hur representativa är de? Vilket styre de ser för sig i en framtid då de har makten? Den gamla justitieministern Mustafa Abdel Jalil som leder det som kallas ”rebellregeringen” har inte berättat mycket om vad som skall ske när Gadaffi är borta från makten.
Vad blir de långvariga konsekvenserna av detta krig? Hur påverkar det relationerna mellan länder och folk i Nordafrika, den arabiska världen och världens muslimska länders relation till Västvärlden? I Moskva kommentarer Putin händelserna i Libyen med att Ryssland nu kommer att modernisera sin armé för att stå emot det aggressiva och imperialistiska USA.
Erfarenheterna från Irak och Afghanistan skrämmer. Även då var vi många som varnade för långvariga och blodiga konflikter där EU/NATO/USA inte har kunskaper eller kapacitet att hantera komplexiteten i konflikten. Konflikter där vapen bara gör vad de är designade att göra – förstöra liv och egendom! Vi vet alla att Libyen rymmer åtminstone lika många aktörer som Irak och Afghanistan. När den nuvarande regimen faller så vilar det ett tungt ansvar på de som har bombat sönder landet att betala för att bygga en ny stat. Att de länder som nu skickar missiler mot Libyen skall ha kapacitet att bygga en ny fungerade statsstruktur finns det ingen empiri som talar för.
Det som nu krävs är omedelbar vapenvila, seriösa förhandlingar via Arabförbundet och Afrikanska unionen med såväl regeringen i Tripoli som oppositionens Nationella kongress.